Söndagsnöje i sängen

Idag har jag inte tänkt kliva upp innan lunchdags, jag har parkerat mig djupt nergrävd mellan täcken och julklappskuddar med Ps nya älskling. En mycket söt liten vit MacBook. Den kombinerad med min nya fina julklapp lilla blå med numera tillhörande radio gör mig till en god kandidat för liggsår. Det är nästan synd att det är nyårsafton idag, denna dag då obligatoriskt festande råder. Säga vad man vill om Apple men de är riktigt bra på att göra fina små pryttlar som jag inte längre vill leva utan.

Den här datorn har gett mig som är lite av en teknikanalfabet helt nya möjligheter. Det är väl inte det att jag inte förstår eller kan lära mig om datorer, men när man lever med en kvalificerad datanörd så slutar man liksom ta nya intiativ till sin alltid pågående teknologiutbildning och istället väntar tills han fixat allt och lagt det i fina små ikoner på skrivbordet uppackat och klart.

Så vad är undret med denna lilla apparat vilken jag lovsjunger så? Ja till exempel så har den en inbyggd kamera, jag skypeade (är det ett ord?) med mina föräldrar igår för första gången med en liten videolänk mellan oss, jätteskojigt men kanske inte så revolutionerande. Jag är lite efter ibland. Sen att operativsystemet inte är Linuxbaserat är ganska skönt, inget negativt om Gentoo men jag har aldrig lyckats förstå mig på det. Sen att man kan ligga med datorn i sängen är ju bara ett stort plus.

Och så är det ju nyårsafton idag. Egentligen är jag inte alls särskilt pepp på att göra någonting alls, men det ska vi i alla fall såklart. Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton särskilt mycket. Jag har en inneboende panik i mig som jag har haft sen barn att tiden springer ifrån mig och denna är extra påtaglig på nyårsafton. Ett helt år som bara flugit förbi och vad har jag gjort med min tid? Tiden tar slut och snart är alla jag känner döda och jorden har gått under.

Så med dessa dystra tankar avslutar jag årets sista blogginlägg och önskar alla en riktigt trevlig nyårsafton och ett Gott Nytt År!

Dagens bild:Kvällens höjdpunkt
Dagens låt: P3

Buss på!

Jag har funderat en del på bussresenärer på sista tiden. Hur kommer det sig att det finns så många oskriva regler om bussåkande? Ska det inte bara vara så lätt att man stiger på bussen och sedan går av vid sin egen hållplats? Nej, absolut inte!

Allt börjar redan vid hållplatsen, man får inte stå för nära de andra som står där, det är absolut förbjudet att störa, men det finns ju vissa som har missförstått och röker eller pratar högt i mobilen brevid andra. Dessa socialt missanpassade människor blir genast bestraffade med suckar och arga blängar i ryggen. Men rökning och mobiler är ingenting emot människor som försöker att prata med de andra väntarna, visst går det bra att undra vad klockan är eller om bussen redan gått, det är nästan välkommet då de som står vid hållplatsen gärna vill känna sig duktiga och hjälpsamma eller lite bättre än oss som frågar som inte har vett nog att skaffa en vettig klocka eller busstidtabell. Men om någon skulle börja en annorlunda konversation utan att det skett en frontalkrock mitt framför busskuren (olyckor är roligt att titta på och kommentera med främlingar) så borde vederbörande omedelbart läggas in på psykhem innan han/hon går bersärk på Åhléns med en skruvmejsel.

Sen när bussen kommer ska resenärerna mycket diskret tränga sig först i klumpen av folk som alla samtidigt försöker trycka sig in i bussen. Här kan barn och stora väskor alternativt kassar vara ett bra hjälpmedel som man av en slump råkar hålla ivägen för de bakom så att de inte kan komma fram utan att gå rakt in i dessa hinder och gör de detta så stör de faktiskt någon och det får man ju inte göra. Sen sätter sig alla längst in på varsitt säte så att man slipper sitta brevid någon, är man riktigt fräck så kan man lägga sin väska på sitsen brevid eller sätta sig ytterst på platsen så att det finns en inre plats ledig som ingen kommer åt. Men dessa får till och med arga blickar i direkt ögonkontakt så de brukar backa i sin djärvhet och smyga in till fönsterplatsen efter en hållplats eller två.

När alla tvåsitsplatser är upptagna av en person vid varje börjar nästa ångestmoment, den inre monologen om vem man vill sitta brevid, "nej, nej inte hon.", "hoppas den där alkisgubben inte sätter sig brevid mig.", "nej inte tanten med kassarna" och "hoppas inte den där fjortisen sätter sig här" och så vidare tills man upptäcker att ingen satt sig brevid just mig och det till och med står folk upp i bussen, då byts monologen till ett självosäkert jämmrande " Varför sitter ingen brevid mig? Är det för att jag är tjock?" "Ser jag arg eller elak ut?" "Har jag spillt något på mig?"

Vid den omvända situationen när man själv ska sätta sig brevid någon far tankar som runt i huvudet i stil med "Nej inte där", "hon ser så sur ut", "Nej inte han han är säkert kriminell och kommer sno min mobiltelefon" sen när man väl sätter sig ned så sitter man på en skinka mycket obekvämt och håller åt sig armarna så man inte nuddar och stör den som satte sig på platsen först.

När man ska stiga av drabbas man av nästa stressmoment, är det plingat?, kommer personen brevid mig flytta på sig?, hinner jag av fast än det är så mycket folk i bussen?, har jag tappat en vante under sätet? Inte konstigt att man är trött när man kommer fram till jobbet. Det är inte den tidiga morgonen utan bussen som drar musten ur en.

Det är möjligt att det endast är jag som drabbas av denna bussångest och det är min sjuka hjärna som tror att alla tänker så här. Men nu har jag i alla fall erkänt mina bussnojor och det brukar väl anses som det första steget...eller?

Dagens bild: En grön fin buss
Dagens låt: Losing my religion - R.E.M.

Duktig flicka

Jag gick en kurs i CDR idag. CDR står för Cognitive Drug Research och består av ett datorprogram med olika deltest som testar saker som minne, reaktionshastighet, sifferminne och liknande intressanta saker. Man använder detta test på fösökspersoner efter att de drogats ner med läkemedel och testar hur mycket av deras hjärna som har domnat bort.

Jag skall arbeta som CDR-instuktör för äldre försökspersoner i december och i januari och fick därför denna eminenta utbildning. En del av utbildningen bestod i att själv testa sig. Mina resultat var långt över medel allihop. Jag är en begåvad flicka verkar det som. Så nu har jag det svart på vitt. Min medelreaktionshastighet på att se en sak på datorn och trycka på en knapp är 258 millisekunder. Jag kanske ska ta mig smeknamnet Blixten?

Så om någon hade tvivlat så har jag nu bevis på att jag är bättre än gemene man på gatan! Men det är väl inte så konstigt med så bra gener som mina...

Dagens bild: Vad man leker med CDR på
Dagens låt: Sorted For E's & Wizz - Pulp