skip to main |
skip to sidebar
Idag har jag inte tänkt kliva upp innan lunchdags, jag har parkerat mig djupt nergrävd mellan täcken och julklappskuddar med Ps nya älskling. En mycket söt liten vit MacBook. Den kombinerad med min nya fina julklapp lilla blå med numera tillhörande radio gör mig till en god kandidat för liggsår. Det är nästan synd att det är nyårsafton idag, denna dag då obligatoriskt festande råder. Säga vad man vill om Apple men de är riktigt bra på att göra fina små pryttlar som jag inte längre vill leva utan.
Den här datorn har gett mig som är lite av en teknikanalfabet helt nya möjligheter. Det är väl inte det att jag inte förstår eller kan lära mig om datorer, men när man lever med en kvalificerad datanörd så slutar man liksom ta nya intiativ till sin alltid pågående teknologiutbildning och istället väntar tills han fixat allt och lagt det i fina små ikoner på skrivbordet uppackat och klart.
Så vad är undret med denna lilla apparat vilken jag lovsjunger så? Ja till exempel så har den en inbyggd kamera, jag skypeade (är det ett ord?) med mina föräldrar igår för första gången med en liten videolänk mellan oss, jätteskojigt men kanske inte så revolutionerande. Jag är lite efter ibland. Sen att operativsystemet inte är Linuxbaserat är ganska skönt, inget negativt om Gentoo men jag har aldrig lyckats förstå mig på det. Sen att man kan ligga med datorn i sängen är ju bara ett stort plus.
Och så är det ju nyårsafton idag. Egentligen är jag inte alls särskilt pepp på att göra någonting alls, men det ska vi i alla fall såklart. Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton särskilt mycket. Jag har en inneboende panik i mig som jag har haft sen barn att tiden springer ifrån mig och denna är extra påtaglig på nyårsafton. Ett helt år som bara flugit förbi och vad har jag gjort med min tid? Tiden tar slut och snart är alla jag känner döda och jorden har gått under.
Så med dessa dystra tankar avslutar jag årets sista blogginlägg och önskar alla en riktigt trevlig nyårsafton och ett Gott Nytt År!
Dagens bild:Kvällens höjdpunkt
Dagens låt: P3
Jag har funderat en del på bussresenärer på sista tiden. Hur kommer det sig att det finns så många oskriva regler om bussåkande? Ska det inte bara vara så lätt att man stiger på bussen och sedan går av vid sin egen hållplats? Nej, absolut inte!
Allt börjar redan vid hållplatsen, man får inte stå för nära de andra som står där, det är absolut förbjudet att störa, men det finns ju vissa som har missförstått och röker eller pratar högt i mobilen brevid andra. Dessa socialt missanpassade människor blir genast bestraffade med suckar och arga blängar i ryggen. Men rökning och mobiler är ingenting emot människor som försöker att prata med de andra väntarna, visst går det bra att undra vad klockan är eller om bussen redan gått, det är nästan välkommet då de som står vid hållplatsen gärna vill känna sig duktiga och hjälpsamma eller lite bättre än oss som frågar som inte har vett nog att skaffa en vettig klocka eller busstidtabell. Men om någon skulle börja en annorlunda konversation utan att det skett en frontalkrock mitt framför busskuren (olyckor är roligt att titta på och kommentera med främlingar) så borde vederbörande omedelbart läggas in på psykhem innan han/hon går bersärk på Åhléns med en skruvmejsel.
Sen när bussen kommer ska resenärerna mycket diskret tränga sig först i klumpen av folk som alla samtidigt försöker trycka sig in i bussen. Här kan barn och stora väskor alternativt kassar vara ett bra hjälpmedel som man av en slump råkar hålla ivägen för de bakom så att de inte kan komma fram utan att gå rakt in i dessa hinder och gör de detta så stör de faktiskt någon och det får man ju inte göra. Sen sätter sig alla längst in på varsitt säte så att man slipper sitta brevid någon, är man riktigt fräck så kan man lägga sin väska på sitsen brevid eller sätta sig ytterst på platsen så att det finns en inre plats ledig som ingen kommer åt. Men dessa får till och med arga blickar i direkt ögonkontakt så de brukar backa i sin djärvhet och smyga in till fönsterplatsen efter en hållplats eller två.
När alla tvåsitsplatser är upptagna av en person vid varje börjar nästa ångestmoment, den inre monologen om vem man vill sitta brevid, "nej, nej inte hon.", "hoppas den där alkisgubben inte sätter sig brevid mig.", "nej inte tanten med kassarna" och "hoppas inte den där fjortisen sätter sig här" och så vidare tills man upptäcker att ingen satt sig brevid just mig och det till och med står folk upp i bussen, då byts monologen till ett självosäkert jämmrande " Varför sitter ingen brevid mig? Är det för att jag är tjock?" "Ser jag arg eller elak ut?" "Har jag spillt något på mig?"
Vid den omvända situationen när man själv ska sätta sig brevid någon far tankar som runt i huvudet i stil med "Nej inte där", "hon ser så sur ut", "Nej inte han han är säkert kriminell och kommer sno min mobiltelefon" sen när man väl sätter sig ned så sitter man på en skinka mycket obekvämt och håller åt sig armarna så man inte nuddar och stör den som satte sig på platsen först.
När man ska stiga av drabbas man av nästa stressmoment, är det plingat?, kommer personen brevid mig flytta på sig?, hinner jag av fast än det är så mycket folk i bussen?, har jag tappat en vante under sätet? Inte konstigt att man är trött när man kommer fram till jobbet. Det är inte den tidiga morgonen utan bussen som drar musten ur en.
Det är möjligt att det endast är jag som drabbas av denna bussångest och det är min sjuka hjärna som tror att alla tänker så här. Men nu har jag i alla fall erkänt mina bussnojor och det brukar väl anses som det första steget...eller?
Dagens bild: En grön fin buss
Dagens låt: Losing my religion - R.E.M.
Jag gick en kurs i CDR idag. CDR står för Cognitive Drug Research och består av ett datorprogram med olika deltest som testar saker som minne, reaktionshastighet, sifferminne och liknande intressanta saker. Man använder detta test på fösökspersoner efter att de drogats ner med läkemedel och testar hur mycket av deras hjärna som har domnat bort.
Jag skall arbeta som CDR-instuktör för äldre försökspersoner i december och i januari och fick därför denna eminenta utbildning. En del av utbildningen bestod i att själv testa sig. Mina resultat var långt över medel allihop. Jag är en begåvad flicka verkar det som. Så nu har jag det svart på vitt. Min medelreaktionshastighet på att se en sak på datorn och trycka på en knapp är 258 millisekunder. Jag kanske ska ta mig smeknamnet Blixten?
Så om någon hade tvivlat så har jag nu bevis på att jag är bättre än gemene man på gatan! Men det är väl inte så konstigt med så bra gener som mina...
Dagens bild: Vad man leker med CDR på
Dagens låt: Sorted For E's & Wizz - Pulp
Jag har en ny leksak, den heter Nintendo DS Lite och är jätteskojig! Jag införskaffade den i fredags och har inte spenderat helgen tillräckligt mycket med den, vilket är synd. Den har nämnligen föredragit Ps sällskap...
Tidigare hade jag en vanlig Nintendo DS men tack vare dess ofantliga storlek kunde man bara leka med den kamraten en kort stund innan fingrarna domnade bort och stigmataliknande tryckskador uppstod. Vissa lekkamrater är inte bra för en, de bara gör en illa även om det inte är deras intention.
Så nu funderar jag på att klä på mig pyjamasen och krypa ner i min stora mjuka säng mellan fluffiga täcken och kuddar och tillfredställa mig på elektronisk väg i timmar. Alltså genom att spela Metroid Fusion, vad annars?
Dagens bild: Kompisen
Dagens låt: No More Shall We Part- Nick Cave
Efter en mycket lång viloperiod är jag äntligen redo att åter igen skriva om vardagens funderingar och händelser. Anledningen till denna dvala beror på på jobbet och mycket fritidsaktiviteter på sistonde. Jag har inte haft tid och ork. Men nu är jag tillbaka med ny energi och en ny hobby.
Tröjtryckning är något av det roligaste jag gjort på länge. Det började med att jag fattig som jag är skulle göra en tröja till P i namnsdagspresent istället för att köpa den, det blir så dyrt med snygga tröjor. Så jag letade tröjor på stan, alla kostade massor med pengar men till slut hittade jag tre för 179:- på KappAhl, skitbra tyckte jag. Men att trycka på dem är nog svårt så jag syr fast någon rolig grej istället. Det fungerade ju inte alls, så jag fick sprätta i tre dagar (extra tät sicksack måste ju se snyggast ut!) sen gick jag till hobbyaffären och köpte:
Roller + tråg : 69:-
Färg: 42:-
Schablonplast: 62:-
Spraylim: 109:-
Paspartoutkniv: 59:-
Summa: En jävligt dyr tröja!
Så en tröja för 200:- skulle ju varit mycket mer ekonomiskt men hjälp vad kul det var att trycka t-shirts!
Jag har redan gjort slut på all färg och producerat tre t-shirts med följande tryck: Jack Skellington från The Nightmare Before Christmas, Cthulhu fhtagn, och en kodama från Princess Mononoke. Alla blev fina och P har fått ett ordentligt garderobstillskott. Så nu blir det tryckta julklappar laget runt...
Dagens bild: Kodama
Dagens låt: White and Nerdy - Weird Al Yankovic
Fast egentligen är det en hel bokserie. Otherland av Tad Williams. Jag har hållit på och bearbetat mig igenom den i över ett halvår nu. Inte för att den är dålig, tvärtom. Jag har nog ingen riktig förklaring till varför. Men jag kan försöka mig på en.
Alla kapitel slutar med en cliffhanger, men nästa kapitel handlar alltid om någon annan. Detta leder i mitt fall till frustration och jag tappar intresset för läsningen just då. Men det är ju fortsättningen på en annan cliffhanger tänker du då. Men då kontrar jag med att det finns ungefär åtta olika handlingar som man läser simultant. Detta leder till att man har cirka åttio sidor mellan sig och sin cliffhanger att tugga igenom och när man kommer dit så har man sju nya mer intressanta kapitelslut så man skiter helt enkelt i kapitlet man har läst sig fram till. Det är antagligen en mycket intelligent författarteknik, men det fungerar inte på mig som enbart blir arg och frustrerad på Tad Williams. Men ändå fortsätter jag att arbeta mig igenom de fyra böckerna på cirka 700 tätskrivna sidor var. Enbart för att själva grundstoryn är mycket bra. Men jag ska inte spoila den här. Jag själv hatar spoiling.
Jag har läst ungefär 2 böcker och en fjärdedel av del tre. Att jag har kommit så långt beror nog i mångt och mycket på at det är lång väntan på centrifugen på jobbet och att det inte finns oändligt antal riskavfallskartonger att ta hand om.
Men någon med mer tålamod skulle nog få ut mycket mer av den här boken, då den egentligen är mycket bra.
Dagens bild: Omslaget till första boken
Dagens låt: Spawn Again - Silverchair
Nu har snön äntligen kommit till Uppsala. Efter flitiga nyhetsrapporter om snökaos från hela Sverige utom Uppsala har äntligen jag blivit bönhörd av vädergudarna. När jag drog upp persiennen imorse halv sju yrde luften av små små snöflingor och marken var täckt av vit mjuk snö. Euforin var total.
För mig spelar det ingen roll att snön kommer töa bort i veckan eller att det är äcklig blötsnö, för idag kan jag sitta inne och kura i den uteblivna stugvärmen och titta på den vackra vackra snön.
En annan trevlig sak är att Vattenfall har varit omtänksamma nog att stänga av varmvattnet och värmen idag på grund utav underhåll. Är det ens lagligt att stänga av dessa väsentliga värmekällor när det är minus 1 grad ute? Helt oacceptabelt tycker jag, men snölyckan får värma mig innifrån.
Dagens bild: SNÖ!
Dagens låt: With or Without You - U2
Jag måste säga att jag är idag ganska besviken på vädergudarna. Media och meteorologerna har lovat mig den värsta stormen sen Gudrun och vad får jag? Strålande sol och lite vindpustar här och där. Det känns ganska surt. Jag tror att Uppsala är ett svart hål på naturkatastrofskartan, det är aldrig tre meter snö, översvämmning, strömavbrott, stormar. orkaner, tromber, jordbävningar eller jordras. Visst är det väl egentligen en mycket bra sak, men kan man inte någon liten gång få ett riktigt dundrande oväder som får fönsterrutorna att skallra och ateister som jag att fundera på en högre makt. Är det så mycket begärt?
Men inte idag blir det inte, i alla fall inte där jag bor. Så jag får sitt snällt och vänta tills nästa gång det kanske kommer en storm och hoppas på bättre tur då.
Dagens bild: Ovädersmoln
Dagens låt: Stairway to Heaven - Led Zepplin
Jag hade egentligen tänkt skriva om den ryska faxen som jag var med om i januari i år, men när jag letade efter en bra bild att illustrera detta hittade jag bara en massa mail-orderbrudar från Ryssland och Thailand. Mycket märkligt men samtidigt fascinerande, jag med min mycket naiva världsbild trodde väl inte riktigt att det var så tillgängligt. Via google hittade jag flera sidor med presentationer av vackra ryska och thailändska kvinnor som söker en blivande make. Jag har alltid trott att sånt här sköts av maffian i skumma lagerlokaler med rå lysrörsbelysning och smutsiga packlådor staplade efter väggarna. Men icke då, vem som helst kan surfa in och flukta på den internationella hustrumarknaden. Mycket bisarrt och lite kinky. Med tragiska leenden och patetiskt omoderna kläder står de och ler ansträngt i konstlade poser som jag antar ska verka sexuellt lockande. Jag drar en lättans suck för att jag inte bor i ett post-sovjetiskt land med en dröm om rika män från västvärlden.
Men det kanske är jag som är oromantisk och kall som inte tror att man kan hitta kärleken i en äcklig gubbe via internet. Dessa kvinnor hittar kanske sina soulmates som de så vackert letar efter och lever lyckliga resten av sina liv i äkta askungenanda. Jag har svårt att tro det men, jag är redo att bli skriven på näsan och få mina fördomar hänsynslöst krossade.
Dagens bild: Paket
Dagens låt: Hur jag fick dig att älska mig - Kent
Nu har det blivit höst på riktigt. Kallt regnigt ulaväder, blöta löv på marken, allt är grått, snor, paraplyer, vantar, halsduk, mössa och sadelskydd i ull. Ingen sådan där härlig höst med kristallklar himmel så blå att den inte ser riktig ut, sprakande färger, rosiga kinder och uppfriskande promenader. Människorna man möter går som zombies med ryggarna nertryckta av gråhösten och det är nu jag börjar längta...
Egentligen är det inte riktigt sant, jag börjar längta efter jul ungefär när jag vaknar upp på annandagen (ja, jag menar annandag jul). Julen för mig är det bästa som finns. Det finns ingen bestämd anledning till det men jag och julen har ett mycket kärt förhållande. Så nu när det har blivit mörkt ute tänder jag ljus, äter apelsiner och funderar på om P skulle märka om jag smög upp en liten tomte ur källaren. Minst en gång om dagen påpekar jag att jag längtar till jul, jag tror att P har förstått det vid det här laget men det stoppar inte mig från att gnälla om det. När jag föreslår att vi i alla fall kan hänga upp kransen på ytterdörren med motiveringen att det kan vara en höstkrans får jag blankt nej med motivering det är för tidigt. Alla är väl inte julnördar antar jag, det är väl inte alla som vid 11 års ålder julpyntar sitt rum i juli för att de inte kan vänta ett halvår till. Jag tog i och för sig ner pyntet samma dag men det är inte det som är huvudsaken.
Så nu är det hela långa trista regninga november kvar innan det är jul på riktigt och ja, julen börjar med första advent. En hel lång skitmånad av zombisar och snor.
Och folk tycker att februari är överflödig!
Dagens bild: Vad som komma skall
Dagens låt: Drive-In Saturday - David Bowie
Idag har jag kopierat papper oavbrutet mellan 13.00 och 16.30. Man kan tro att det är en tråkig, slö syssla men tvärtom var det full rulle hela tiden. Jag har ganska ont i fötterna nu ikväll, antagligen på grund utav detta. Det är nämnligen så att i kopieringsrummmet på jobbet så står inte kopiatorn och bänken man förvarar sina orginal på på samma vägg utan på motsatt, detta har resulterat i att jag i princip har gått runt i cirklar i tre och en halv timme. Inte så konstigt att jag kände mig yr vid dagens slut. En smartare person hade nog vänt sig i sidled i stället för att rotera men det har inte slagit mig för än nu. Korkat. Annars har dagen varit händelselös.
Imorgon ska jag vara ledig och jag ser fram emot det. Det är verkligen konstigt det där med arbetsmoral. För två veckor sen var jag arbetslös på heltid och längtade efter sysslesättning, nu vill jag inget hellre än att ligga kvar i sängen på morgonen. Inte så att jag inte vill till jobbet utan bara så att man kunde få en massa pengar och ändå kunna ligga kvar bland lakanen till lunchdags. Det skulle vara härligt.
En annan skojig sak är att igår var jag nog på mitt roligaste rollspelsmöte någonsin. Jag spenderade hela kvällen mer eller mindre konstant småfnittrande med avbrott för gapskratt. Vår spelledare var knasigare än på länge och alla var verkligen alerta och ivriga, inte i det där halvkomatosa tillståndet som kan inträffa på måndagar. Sen att vi blev antastade av franska spöken och lesbiska alver livar ju upp det mesta...
Dagens bild: Dagens kollega
Dagens låt: Långsamt - Bo Kaspers Orkester
Nu har även jag sugits upp av den grå massan av kollektivt intresse. Jag menar naturligtvis att jag har börjat titta på Lost. Visst är jag hopplöst efter med ett antal år, men bättre sent än aldrig brukar det ju heta. Det blev helt enkelt för mycket att stå brevid som ett frågetecken, när alla frälsta spred lovord om denna Guds gåva till tevetittare. Jag vill också kunna uttala mig om denna teveserie oavsett om det är positiva eller negativa uttalanden. Jag är en person som gärna har åsikter om saker och nu har jag äntligen en chans att debattera Lost. Hurra!
Så vad tycker jag nu om detta underverk? Än så länge så säger jag si sådär om serien. Jag har i och för sig endast tittat på fem avsnitt och jag antar att det blir bättre, men det är inte ens i närheten av Battlestar Galactica. Hoppsan smög det in lite BSG nu? Jag antar att jag är beroende och besatt och behöver ett tolvstegsprogram för att sluta relatera allt till Battlestar Galactica. Men sanningen är att Lost känns lite pretto och med väldigt många stereotyper, coola doktorn, töntiga tjockisen, knarkande musikern, stroppiga överklassbimbon, en hardass brud med dolt förflutet och den macho jägargubben. Visst ska man som tevetittare säkert förstå att personerna är så mycket mer genom ihärdiga tillbakablickar på deras förflutna men jag bryr mig inte om dem. Det enda som får mig att fortsätta att titta på Lost är monstret. Är det en dinosaurie? Kommer man någonsin få reda på vad det är? Har de hamnat på Jurassic Parkön? Är det en gullig drake? Jag måste få reda på det och vill absolut inte googla det eller att någon berättar det, så då måste jag helt enkelt titta vidare. Men jag hoppas att det kommer fler härliga twistar som fångar mitt intresse.
Dagens bild: Loggan
Dagens låt: House of the Rising Sun - Animals
P har ett skrivbordsunderlägg på datorn föreställande fyrkantiga meloner och ett bonsaiträd. Jag har ofta tittat på bilden och inte reflekterat över den, men just idag såg jag den i ett nytt ljus. Sen kom jag på att i ett Simpsonsavsnitt åkte familjen till Japan och köpte bland annat en fyrkantig vattenmelon. Kan det vara så att det faktiskt finns galningar i Japan som odlar fyrkantiga vattenmeloner? Så jag googlade "square watermelon" och fick upp en hel del träffar. Det är sant! Det var ingen myt som den om att norrmän bajsar med öppen dörr. Jag är minst sagt chockad.
Sen surfade jag runt lite mer på en site om underlig japansk mat och hittade: Wasabiglass, sparvspett och fisk som man äter medan den är levande och tittar på en. Jag råkade ut för en virituell kulturkrock. Jag har länge varit lite av en japanofil (alltså Japan som landet, jag har inte en sexuell böjning för japaner) och älskar japanska filmer, Murakamis böcker, den spännande kulturen, sushi, yakiniku, origami och en hel del annat fint som kommer från detta mycket speciella land, men fisken blev lite väl konstig så nu känner jag mig förvirrad.
Men jag får väl inse att man inte kan bortse från allt positivt på grund av en perversion. Jag menar alla svenskar äter inte surströmming och fårskalle. Inte jag i alla fall.
Det kan för övrigt tilläggas att en fyrkantig vattenmelon kostar cirka 10000 yen vilket motsvarar ungefär 700 svenska kronor. 700 spänn för en felformad frukt! Ja är det inte något annat så menar jag i alla fall att folk som är villiga att betala så mycket pengar för en melon är ganska konstiga och därav rubriken. Japaner är konstiga.
Men jag kanske är konstigare som längtar dit så att det kliar...
Dagens bild: Fyrkantiga meloner
Dagens låt: Yatta - Happatai
Ojojoj! Nu har det hänt en hel del sedan senaste blogginlägget jag ska därför dela upp det i tre katogerier.
Knasfesten: Nu är den äntligen över, men fan vad lyckat det blev. På lördag morgon klockan 09.00 åkte jag ut med min knasklan för att förbereda festen. Klockan 17.15 kom alla 53 knasgäster. Exakt 05.15 blev jag skjutsad hem till Flogsta. 06.15 somnade nästan exakt ett dygn sedan jag steg upp ur sängen. På all den tiden hann jag undvika att bli ovänner med min klan (det var faktiskt väldigt svårt), klistra upp 300 frigolitplattor på en vägg, lyfta på kjolen och visa mameluckerna för en mycket generad värdshusvärd, dansa spontan vals med en högrankad kapten, verka serveringspersonal, verka bäbislivvakt, sälja tvivelaktiga fastigheter, öppna ett spa, bli ovän med en i min klan och sura på klanmedlemmar som inte behagade städa klockan två på morgonen. Men på det hela var det mycket lyckat. Det kan nämnas att jag flummade runt i pyjamas i söndags ätandes ostbågar med huvudet långt borta i hästhuvudnebulosan.
Jobbet: Jag har nog ett av Uppsalas mest välbetalda extrajobb. Jag får hela 140kr/timmen för att läsa Otherland av Tad Williams och pipettera av plasma ur provrör. Dessutom arbetar jag nästan uteslutande med sjuksköterskor, något som jag har upptäckt är en av de mest trevliga yrkesgrupperna. Alla är snälla, gulliga och omtänksamma och ingen bryr sig om att jag läser utan verkar tycka att det är i sin ordning. På torsdag ska jag börja arbeta på riktigt (jag har gått i "upplärning" i två dagar) och då skulle det bli mer arbete och mindre Otherland så mitt dåliga samvete kanske sjunker undan lite. Även om det är långt ifrån heltid och inte ens 50% vissa veckor så känns det ändå underbart att tjäna lite pengar igen.
Mamma & Pappa i Paris: Nu har de rest iväg och kommit tillbaka. Båda två verkar mycket glada över sin resa så min onda avundsjuka kom aldrig tillräckligt nära deras goda karma. Jag har fått ett vykort med Sacré Coeur på och en mycket fin ny favoritväska med kattbild. Ingen gargoyle än dock, de kanske sparar den till jul... De har efter de rapporter jag fått inte suttit vid Seine och hållt varandra i handen. Jag är lite besviken men de får väl göra det nästa gång. Men min svartsjuka har faktiskt försvunnit (Hurra! Jag är inte ond och missunnsam).
Detta var väl i stora drag det som har hänt sen i onsdags. Håll till godo!
Dagens bild: Trycket på min fina väska
Dagens låt: Crazy - Gnarles Barkley
Imorgon åker mina föräldrar till min favoritstad. Frankrikes pärla, Paris. Jag känner hur min längtan och avundsjuka tilltar med varje timme som närmar sig deras avresa. Det är nog den berömda svenska avundsjukan som ligger och sjuder under ytan. Det är inte så att jag missunnar dem att åka, tvärtom det är jag som till stor del ligger bakom resan. Det var nämnligen jag som kläckte idén med en resa till mamma som 60-årspresent. Men jag ger nästan alltid bort saker som jag själv vill ha och en resa till Paris har jag önskat ända sen den dagen jag steg av bussen från min senaste Parisvistelse.
Jag hoppas verkligen att de får det härligt där, ströva runt på Paris gator i den tidiga hösten, dricka café au lait på mysiga caféer, sitta och titta på Seine och hålla varandra i handen och bara känna atmosfären, Louvren, Eiffeltornet, Sacré Coeur, Centre Pompidou, Notre Dame, Triumfbågen, Champs-Elysees, Parc Luxembourg, Montmartre, Moulin Rouge, Operan, alla små gulliga butiker, alla vräkiga modehus och allt annat underbart som de kommer uppleva och jag får sitta här och längta efter... Men om ni läser detta så vill jag ha en gargoyle från en av souvernirbutikerna brevid Notre Dame.
Jag hoppas i alla fall att de får en underbar resa, annars får jag skämmas för då har kanske min ruttna avundsjuka förbannat deras vistelse på ren pin kiv och det vill jag ju inte egentligen.
Dagens bild: Ett café i Paris
Dagens låt: Phantom of the Opera Theme - Andrew Lloyd Webber
Jag var på IKEA med mina snälla föräldrar igår och detta resulterade i en del inköp och två insikter:
1) Jag är lokalpatriot och anser nog att Uppsala är Sveriges mest ultimata stad.
2) Personer som kör i boländerna (Uppsalas industriområde) är idioter.
Den första insikten kom inte förrän hemma på kvällen då jag ramade in små turistvykort från Uppsala producerade på 1920-30-talet. Små fina bilder föreställande Uppsalas sevärdheter såsom Slottet, Domkyrkan, St:Eriks gränd, Universitet och Carolina Rediviva. Vissa av dem även vackert bemålade i efterhand. Det fick mig att börja fundera...
Uppsala har allt man kan önska sig, restauranger, uteställen, affärer (både lite exklusiva och mer budget), sevärdheter, atmosfär, historia och grönområden. Sen att det är en student- och cykelstad är lite på gott och ont. Det är underbart med nationerna, sista april och studentrabatt men det är ont om jobb och lägenheter, det kan även vara svårt att få tag på makaroner i min lokala ICA-affär. Sen alla cyklar som far runt är väldigt stressande och störande för att inte tala om trafikfarligt, men ack så härligt att kunna cykla runt i staden istället för att åka buss eller bil överallt.
Man kan ju debattera om att Uppsala är en småstad, men det argumentet håller inte då Sveriges största stad ligger 50 minuter med tåg för 65:- härifrån. Uppsala är har alla fördelar med att bo i förorten utan alla nackdelar. Ingen betong utan vackra hus och änder. Jag tror inte det finns änder i Tumba.
Just nu är Uppsala alldeles rätt för mig.
/Sara - För Uppsala i tiden
Förresten, den där andra insikten behöver väl inte förklaras?
Dagens bild: Vykort från Uppsala
Dagens låt: Sister of Night - Depeche Mode
Efter att ha granskat mina tidigare blogginlägg kan jag bara konstatera en sak: Jag är en riktigt gnällig jävel. En ganska jobbig sak att inse. Men alla inlägg handlar mer eller mindre om saker jag stör mig på. Varför inte skriva om sådant som gör mig glad istället? Vet inte. Kanske för att det är lättare och roligare att gnälla. För innerst inne är vi nog sura gnällspikar allihopa. Det är precis som skitsnack, man har aldrig så mycket att säga om någon som när man baktalar vederbörande. Att däremot säga snälla saker sitter hårt inne, det är nästan lite pinsamt att lägga positiva kommentarer.
Så nu ska jag skriva ner en del saker som gör mig jätteglad:
P, Kaffe och Krokus, mina tre favoritpojkar
Det är fredag, som arbetslös borde jag inte bry mig, men på fredagar får man gå hem till L och mysa, P är ledig och kan umgås med mig i två hela dagar och snart är det dags för helg och rollspelet Mutant med världens bästa eldsprutande bäver Castora.
Hösten, jag tycker faktiskt om hösten och så betyder ju den att vintern är i antågande och den första snön kommer snart.
Att tryffelhelvetena är färdiga, ett tips: tillaga inte sådant du tycker om i enorma mängder
Presenter, speciellt spontana sådana. Jag fick ett pussel av P i förrgår.
Doften av nybakat bröd, så vill jag att mitt kök alltid ska lukta!
Att säsong 3 av Battelstar Galactica börjar idag, äntligen.
Dagens bild: Castora?
Dagens låt: Might As Well Be On Mars - Alice Cooper
Jag är helt fascinerad av hur man kan sända programet Förkväll, Tv4s nya eftermiddagssatsning. Fyra övermejkade virriga kvinnokärringar (ja, jag vet att det är en tautologisk formulering) med någon form av missriktad feminism som virrar runt och pratar strunt med en oinspirerande kockkille som inte gillar när de stör honom i köket. Eller som P som elegant uttryckte sig: Se&Hör i teveformat.
Så varför har jag sett på detta vedervärdiga program tillräckligt mycket för att bilda denna uppfattning? Jo, för det sänds hela tiden och att jag behöver titta på teve när jag gör tråkiga saker som att sprätta sömmar och vika tvätt. Sen har ju jag bara bond-tv hemma, det vill säga ettan, tvåan och fyran. Så då kan man välja på språka på serbo-kratiska, testbild och Förkväll. Jag är inte så intresserad av hemspråk för före detta balkaninvånare, om vi säger så.
Det är nog mest de dåliga programledarna som pajar för programmet som annars skulle kunna vara ganska lättsamt underhållande med reportage, kändisar, mat och liveband i studion. Men med en surtant, en halvt avdankad svensktoppensångerska, en dokusåpakändis och en bitter-ung-tjej så blir det mest löjligt. Att de dessutom inte verkar veta vad de håller på med gör det hela bara frustrerande. Vilken kamera ska jag titta i? Vad händer nu? Oj, ska jag prata i 30 sekunder till?
För att inte tala om deras underförstådda feminism som verkar gå ut på att en tjej ska ha tillräckligt betalt för att kunna köpa Prada-skor och åka taxi hem varje kväll från uteställena på Stureplan. Känns som ett stolpskott i feministpolitiken.
Varför har de inga manliga programledare (om man nu inte räknar med deras sura kockslav, som lagar middag åt dem)? Vad hände med seriösa inslag? När byter de ut detta mot ett sevärt program? Varför bryr jag mig?
Dagens bild: Programledarna till Förkväll
Dagens låt: Forever Young - Alphaville
I dag är det dagen då jag ska tillverka cirka 160 st chokladtryfflar i olika smaker och färger. Lucky me! Tiill min hjälp ska jag ha en spis och ett kylskåp. Ja det är tur att vi lever så civiliserat. För två hundra år sedan fanns det inte blockchoklad på ICA för 9.90 / kakan. Då hade man fått åka till Amerikat och plocka bönor eller resa till Paris och köpa en pralin för en hel årsinkomst, och inte hade man kylskåp heller. Så jag ska väl inte klaga. Men lite surt känns det när jag inte gjort en enda än.
Jag planerar att göra sex satser med chokladtryffelsmet. Två vanliga, en med kaffesmak, en med whiskysmak, en vit chokladtryffelsats smaksatt med limoncella och en vit smaksatt med cointreu. Hoppas bara de blir goda, det är ett massivt jobb.
Dagens bild: Choklad
Dagens låt: You Sexy Thing - Hot chocolate
I dag bor kungen av baksmälla med mig, och det är inte P eller katterna jag menar. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så bakis som jag är just nu. Jag skyller allt på C.
Vi var hemma hos L och C igår för att titta på Idol. Det var en tradition vi hade varje fredag förra säsongen och vi tänker fortsätta med det i år. Jag och P hade med oss en flaska vin, Casillero del Diablo av Merlotdruvan. Mycket gott och kan rekommenderas, men delat på fyra tog det ganska snart slut. Det var då C började blanda drinkar. Vackra färgglada drinkar med sugrör som smakade godis (drinken alltså). Livsfarliga små grejer. Sen kan jag påpeka att C antagligen är den mest generösa och trevliga värden som finns. Han sa flera gånger under kvällen att det inte gick för sig att gästerna satt och väntade på sina drinkar, och det fick vi inte heller. De dök upp på löpande band i rasande takt!
Jag blev full som ett ägg och ungefär lika intelligent som ett misstänker jag. P var snäll och tog hem mig, ledde mig till toaletten och höll tillbaka mitt hår. Stackars P fick dessutom bädda sängen eftersom vi tvättat lakanen under dagen, innan han stoppade ner mig i den. Detta kan inte ha varit det lättaste då jag olyckligt viftade med den tomma spybunken och inte mådde så bra längre. Jag somnade med spybunken tryggt instoppad under hakan (P fick absolut inte ta bort den, kommer jag ihåg att jag skrek upprepade gånger). Nu har jag fått mitt straff i form av en baksmälla som heter duga, men borde heta Satan.
Ondskan bor i färglada drinkar med sugrör.
Dagens bild: Pure evil
Dagens låt: Ingen musik idag. Jag klarar inte av ljud
Jag hade en Rammsteindag igår. P satte på alla Rammsteinlåtar vi har via datorn. Det är över fem timmars musik. Sen var det bara att sitta och njuta. Jag trädde halsband och P programmerade i Python. Väldigt mysigt men också lite halvskumt att sitta med världens dagisaktivitet medan man lyssnar på hårda tyska män sjunga om mord, nekrofili, änglar, bögar, mammor och sjömän. Mycket blandade teman med andra ord och inte riktigt Djurens brevlåda. Jag är inte övertygad om att jag skulle gilla Rammstein om jag förstod tyska. Det skulle nog förta lite av charmen med dem. Som när man var liten och sjöng med i engelska låttexter utan att förstå någonting. Jag brukade till exempel gå omkring på dagis och sjunga "why, why whisky" för fröknarna. Det var pappas fel.
På kvällen drack vi cognac och whisky och tittade på filmen The Lake House med Keanu Reeves och Sandra Bullock. Alltså de var med i filmen och inte i tvsoffan sörplandes lågkvalitativ finsprit. Filmen var fylld med tidsparadoxer och handlingen byggde på att de skrev brev till varandra oberoende av alla tidslagar då han skrev breven år 2004 och hon svarade med ett par sekunders mellanrum år 2006. Ganska bra film, lite Hollywood och med omöjliga tidsparadoxer. Som P sa till mig så får man inte försöka fördjupa sig i dessa då filmen skulle bli helt orealistisk och osebar. Men jag kan inte låta bli och jag kan fortfarande inte förstå hur allt gick ihop. Två andra filmer med huvudvärksframkallande tidmysterier är The Butterfly Effect och Donnie Darko. Mycket bra filmer som man inte får tänka igenom ordentligt för att inte hata dem. Sanningen är väl att det är svårt att manipulera tiden och att det fins nördar överallt som överanalyserar istället för att acceptera. Jag har redan erkänt att jag är en nörd. Sen är väl manusförfattare i Hollywood inte de mest vetenskapliga som finns. De kanske borde involvera fysiker och filosofer i processen för bästa resultat. Men om någon annan än jag kan släppa taget så är dessa filmer riktigt bra och jag kan rekommendera dem med tidsparadoxer och allt.
Dagens bild: Tid
Dagens låt: Bobby Brown - Frank Zappa
Liten, ond, svart-vit, egoistisk, aggressiv och jättesöt. Det är så man stavar till Bucky Katt. Denna underbara serie knarkar jag efftektivt dessa dagar, både på nätet och i pappersform. Även om serien är mycket amerikansk och påminner en hel del om Garfield, (korkad snäll hund, töntig husse med otur i kärlek och en elak katt som mest tänker på sig själv) så känns den ändå som en frisk fläkt i serievärlden. Bucky Katts egenhet och brist på humor och självinsikt gör honom väldigt rolig. Sen att han bara har en huggtand och ofta skyller sina ondskefulla kattdåd på bävrar är bara en extra bonus.
Jag vill uppmana alla som inte ännu förstått charmen med denna lilla odåga att läsa Get Fuzzy av Darby Conley. Länken till dagens Get Fuzzystrip lägger jag in bland de andra superba länkarna som alla borde besöka minst en gång om dagen.
Dagens bild: Bucky Katt
Dagens låt: What's this? - The Nightmare Before Christmas OST
I går påbörjade jag mina nya karriär som svart städhjälp. Eftersom jag nu varit arbetslös sen 1 maj (ironiskt nog) så var det dags för mer drastiska åtgärder när det gäller att skaffa en inkomst. Jag och P lever på hans studiemedel på hela härliga 6900 kr/månaden, jag kan då poängtera att vår hyra ligger på 4351 kr /månaden och att våra katter kostar en jävla massa saker som försäkringar, vaccinationer, Royal Caninmat som ibland får en att undra hur bortskämda de egentligen är. Det blir lite knapert men våra föräldrar bidrar på de sätt de kan med matpengar och kassatillskott och jag och P roar oss inte för pengar längre. Vi får spela dockteater för varanda och titta på stulen film
Men i alla fall for jag hem till Jos igår och städade deras kök, badrum och hall för 70 kr/timmen + reseersättning. Helt okej som extra kassaklirr när vargavintern närmar sig med stormsteg. Det var faktiskt ganska mysigt att vara ensam i deras stora hus och småprata med katterna medan jag diskade. Sen steg det in en kommunman bakom ryggen på mig och sa -Hallå! Helt ärligt så skrek jag rakt ut. Det var en väldig tur att jag inte diskade något fint och dyrbart just då. Han skulle kolla elmätaren och ville bara säga till innan så han inte skrämde mig. Jag tror faktiskt att jag hade blivit mindre rädd om han inte kände denna påtvingade lust att presentera sig bakom ryggen på mig. Hur som helst orkade jag bara feja i 2.5 timme innan jag fick hjärtklappning och började flåsa som en snuskgubbe i eftersviterna av min satansförkylning i söndags. Jag hade då tjänat 225 kr. Helt okej för lite hushållning. Jag kommer stanna längre nästa gång, då vi nu har kommit överens om en mysig måndagsrutin. Jag ska handla, laga mat, städa och på kvällen spela rollspel med dem. Måndagarna kommer framöver vara både produktiva och lönsamma.
Det är intressant vad man kan glädja sig för som arbetslös ungdom utan tillgång till A-kassa. Småpengar en gång i veckan kan höja en från en bortkastad meningslös människospillra till en glad skattefuskare med gott självförtroende. Speciellt när ens nya anställare ringer på kvällen och strör lovord över ens huvud. Tur för mig att inte Maud O har genomfört det där med subventionerad hemhjälp, då kanske de skulle vilja ha ett riktigt hembiträde med högskoleexamen i skurning och toaletthygien.
Dagens bild: Officiell hembiträdesuniform
Dagens låt: Miss you - The Cranberries
Jag är sjuk. Det suger. Varför blir man alltid sjuk när man minst vill det? Murphys lag? Livets jävlighet? Guds sjuka humor?
Jag skulle iväg med P och hans familj för att rida islandshäst idag. En idé som verkligen inte är menad att genomföras verkar det som. Det började i augusti med att Ps mamma bad mig boka in den 24/9 som en riddag. Glad i hågen skickar jag iväg ett mejl med prisförfrågan till stallet den första september och får några dagar senare svar om pris. Den sjätte september skickar jag ett mejl och bekräftar att jag vill boka in en tur för fyra personer. Sen är det tyst och jag antar att vi är inbokade. I fredags (den 22/9) kommer det ett mejl om att den ansvarigas mejl varit trasig och vilken tid vill vi rida? Morgonen efter i lördags kommer nästa mejl om att det är fullbokat, vill vi ha ett annat datum? Hur i helvete kunde vi bli utputtade under loppet av en kväll när jag bokat nästan en jävla månad i förväg?
Imorse ringer P sin mor och berättar att det är fullbokat trots mina ansträngningar. Hon erbjuder sig då att ringa runt till andra stall för att se om några andra har lediga turplatser. Jag reser mig upp ur sängen och träffas av en mental slägga i huvudet. 37,7 i feber, huvudvärk, svidande ögon, slemtjock hals och en riktigt ordentlig mensvärk i ländryggen. Grattis Sara du har vunnit basilusk- och smärtlotteriet. Ingen ridning idag utan tillbaka till sängen där jag kan drömma om töltande ulliga små sötnosar medan min kropp är fulltupptagen av biokemiskt krig och huvudet ockuperat av sockervadd. Ibland är det roligt med lata söndagar i sängen. Inte idag.
Dagens bild: Vad jag går miste om idag
Dagens låt: Beat it - Michael Jackson
Jag har aldrig varit särskilt sportintresserad. Visst kan det var roligt att spela fotboll, basket, brännboll och liknande. Men att titta på sport på teve är verkligen något av det tråkigaste jag vet. Att se en klump med svettiga karlar (det är nästan alltid män) ränna runt med olika mängder skydd på sig och klappa varandra på rumpan är något jag inte förstår tjusningen i. Dessutom förstör alltid den jävla sporten för mitt tevetittande. Förut när vi hade kabelteve och jag följde kvalitetserier som Gilmore Girls och Sex and the City var det oavkortat de programmen jag ville se som utgick för att typ Kroatien och Vitryssland eller något annat land jag knappt kan placera på en Europakarta skulle spela fotbollskval till EM eller något annat lika beiget. Jag har tyvärr inte särskilt stor framförhållning i mitt tevetittande så jag gick hela veckan och längtade till onsdag kl. 22.00 då jag skulle se fortsättningen om Carrie och Big skulle göra slut igen eller om Charlotte hittat en äkta man än, bara för att slå på teven och krypa upp i soffan med min popcornskål och upptäcka Sverige-Ryssland i ishockey med en glatt stånkandes sportkommentator som ska få med så många trivia om spelarna innan tredje perioden tar slut. Det var många gånger både teven och popcornen höll på att åka ut genom fönstret. Så bli inte förvånade om jag inte är lycklig över att VM, EM, OS eller någon annan sportskit är i antågande. Sen finns de ännu tristare sporter som går på teve.
Golf - flera timmars filmande av ett gäng miljonärer som lungt går på promenad och ibland slår på en boll så det eventuellt hamnar i ett hål 200 meter längre bort.
Curling - hysteriskt borstande damer (konstigt nog är det alltid kärringar i denna sport) som skriker och puttar sten
Segling - först ska man titta på en båt jättelänge där det sitter några och solar när de inte sätter segel för att sedan bli klippt till en annan båt där några andra gör samma sak. Helt meningslöst
Det är tur att jag inte har kabelteve längre och att min snälla pojkvän fixar teveserier åt mig som jag kan titta på via datorn när jag vill, reklam- och sportfritt. Lucky me!
Dagens bild: Några killar som VERKLIGEN gillar sport.
Dagens låt: Monster Mash - Dr. Demento
Går man in på den här adressen, så kommer man till en sida med en massa kitlers. Det vill säga bilder på katter som av ett spratt från naturen i form av gener fått en pälsteckning i ansiktet så att de liknar Hitler. Eller Charlie Chaplin om man vill det. Jag personligen tycker att detta är en mycket rolig sida, men jag kan förstå att en del tar illa vid sig. Men sidan är samtidigt mycket skrämmande, om man klickar på rutan "We HATE kitlers" blir man nästan mörkrädd. Sidan innnehåller kommentaren från personer som inte gillar idén med kitlers. Visst alla har rätt till sina egna åsikter men att ta avstånd från Hitler och andra världskrigets hemskheter och nazism med inlägg som:
" I myself think this site is a disgrace. :( Hitler killed everything livning thing there was and he would kill these cute cats if he was still here. Thank you."
" I think U should die U stupid geek that is so mean to the cats its not funny its just plain mean I feel sorry for the cats close this site or die"
Dessa var de inläggen jag reagerade mest på. Vissa andra var ganska logiska, postade av judar och familj till människor som dött under kriget.
Det som jag tycker är så skrämmande är att människor verkar se Hitler som den onda diktatorn som är den enda skyldiga för förintelsen. Jag får ofta intrycket av att många ser en svartvit bild av Hitler som ondskan personifierad, och de första citatet speglar detta mycket väl. Men det här är det som är så farligt att tro. Med sådana åsikter kan det komma att hända igen. Hitler var en mycket karismatisk man har jag hört, folket ville tro på honom när han lovade en ny framtid för Tyskland, långt borta från efterkrigstiden och depressionen. Hitler var tyskarnas livbåt tillbaka till Europamakten. De valde fram honom i demokratiskt val och sen vet vi alla vad som hände. Missförstå mig rätt, jag tycker att hela förintelsen, nazismen och fegheten under andra världskriget är avskyvärd. Men hur ska vi förhindra att det händer igen med inskränkta åsikter? Istället för att göra en man till syndabock måste man se till alla de människor som lät det hända. Skulle du gå emellan? Skulle du säga nej?
Du tror det, men skulle du våga?
Om Hitler var en ensam man som gick runt på gatorna i Berlin med en skylt där det stod döda alla judar på, skulle ingen ta honom på allvar. En man kan aldrig flytta ett berg, det krävs en hel armé.
Det andra citatet är läskigt för att man motsätter sig Nazismen genom dödshot. Det här kanske är ett skämt. Men bara att någon skrivit det är obehagligt. Jag tror inte katter vet vem Hitler är, de tar nog inte illa vid sig alls. Så dödshot i oskyldiga små katters namn känns som en väldigt krystad åsikt.
Jag vill kunna skratta åt katter med olyckliga gener utan dåligt samvete, för det är precis vad det är. Ett olyckligt kattmisstag och inte en smygnazistisk sida. Det vi däremot ska akta oss för är människor som strävar efter eller har makt. De här personerna måste vi granska och ifrågasätta ofta, annars kan det hända igen.
Dagens bild: Kitler
Dagens låt: Mr. Cool - Snook
Jag läste ut boken Zahiren av Paulo Coelho igår. Det är den sjätte boken jag av honom jag läst. Så nu har jag börjat märka ett mönster i hans berättelser. I flera av böckerna nämns Santiagoleden, flickan Bernadette som möter den obefläckade avelsen, Vår Fru det vill säga Guds kvinnliga sida som ibland tolkas som Jungfru Maria. Dessutom är budskapet i böckerna att man inte försöka styra kärleken utan låta sig ledas av den, eller att leva i nuet och inte låta de magiska stunderna passera en. Det känns som om att jag hittat en hemlighet genom att se sambandet mellan böckerna. Det är förstås dumheter eftersom han är en mycket välläst författare med många hängivna beundrare och säkerligen en stor vänskapskrets som alla har märkt detta och kan urskilja sambanden mycket mer detaljerat. Men ändå det känns som att jag har förstått honom genom att urskilja den röda tråden istället för att bara läsa en välkänd författare för att boken står på bästsäljarlistan och sedan har den som en statussymbol över sitt intellekt i bokhyllan.
Dagens andra bild: Bokomslaget till Zahiren av Paulo Coelho
Dagens andra låt: Dansa på min grav - Bo Kaspers Orkester
Ibland men inte ofta finns det tv-inslag som kan få mig att skratta ordentligt. Gemensamt för dessa tv-inslag är att det nästan aldrig är som tv-ledningen tänkt sig...antar jag. Jag såg något mycket konstigt igår på TV4. De har ett program som heter FörKväll som jag aldrig sett eller hört talas om innan igår. Jag satt och slötittade på teven igår innan jag skulle iväg på ett knasmöte och fastnade i det.
Först satt det ett antal tanter i en soffa och bråkade om vems kudde som var vems stil, när en av dem plötsligt utbrister "oj, nu har vi inte tid för det här" varvid programmet klipper över till en förvånad tvkock som deklamerar att han blandat ströbröd, vitlök och timjan i en skål. Sen häller han på flytande margarin och kallar det olja, rör snabbt ihop margarinet till ett blekgult kladd och säger mycket oinspirerat "mmm, vad gott det ser ut, det här ska jag lägga på en torsk". Sen är han borta och tillbaka är soffan där man nu diskuterar cykelhjälmar och jag fattar ingenting.
Kockinslaget tog ca. 1 minut. Jag kände mig som efter jag såg Fight Club och precis s den inklippta snopprutan. Vad var det där? Var det verkligen en kock på teven nyss? Var det meningen att han skulle vara med? Sen kommer bubblorna i magen och ett tv-program har för ovanlighetens skull fått mig att skratta genom en förvirrad kockpaus.
Annars fick jag en chock på knasmötet igår kväll. Jag hjälper till att planera en knasfest den 14 oktober och det börjar bli en del att göra. När vi gick igenom programmet för middagen säger A "Sara, det går rykten om att du kan sjunga. J håller på att skriva en text åt dig. Vi tänkte att du skulle sjunga en sång under middagen". Jag blev minst sagt förvånad och lätt kräkfärdig. Singstar - visst, fylleskrål - självklart, spexsång på scen i en teaterpjäs - okej, stå upp under en stämmningsmiddag och sjunga ensam inför 80 pers - no frakking way, som de skulle sagt i BSG. Jag är en medelmåtta och stolt över det. Jag skulle aldrig stå upp inför Idoljuryn men naiva drömmar om en popstjärnekarriär. Jag undrar vem som slagit i J att jag kan sjunga? Han kommer bli så besviken. Hellre än bra, det är mitt motto. Amen
Har lagt upp lite länkar. De flesta talar för sig själv, men Comix är Ps eminenta program han skrivit själv och är ett mycket bra program om man vill läsa bild- och seriefiler på sin linuxdator.
Dagens bild: Kockkatter
Dagens låt: Elvis- Kent
Kaffekatt är inte ett pseudonym utan namnet på en mycket älskad liten svartvit hårboll. Han har även en randig bror som kallas Krokus. Anledningen till att jag valde namnet är inte för att plagiera min syster den gula katten utan det är helt enkelt mitt nätalias och jag fungerar inte online utan det.
Jag är Sara.
Jag hade aldrig funderat över att ha en blogg förrän idag när någon föreslog det. Vad ska den innehålla? Vem skulle läsa den? Antagligen inget av intresse och inte särskilt många. Min familj och min pojkvän kanske och en och annan som går fel och råkar hamna här av misstag och till sin stora fasa börjar läsa detta dravvel. Men jag ska ändå pröva det här ett tag. Jag har ju ändå inget bättre för mig.
Jag vill även passa på att göra reklam för några punkter som är viktiga för mig och jag vill att andra ska ta del av detta. Jag tycker att fler ska vara som jag och därför bör de som vill vara det ta del av nedanstående saker. Att köpa en blond peruk, bli tillsammans med en nörd och klä ut sig i konstiga kläder med jämna mellanrum kan ju också bidra till en godkänd Sarakopia.
* Battlestar Galactica - Ja, nu har jag erkänt att även jag är en nörd, men jag är helt absorberad av denna tv-serie. Jag kan vandrar runt planlöst i lägenheten i timmar medan jag väntar på att P ska ha tid att titta med mig. Jag drömmer om det både på dagarna och i sömnen, jag vill bli en Viperpilot mest av allt.
* Rollspel - Jag är nog bortskämd med en väldigt bra SL men att få gå ur Sara och in i en muterad bäver eller stroppiga Nicolette som ännu inte blivit av med oskulden eller blivit magiker ger lyckorus. Synd bara att Dr. Andy Pryce inte spelas längre. Min första ordentliga karaktär som i sina glansdagar var mer känd än påven.
* Filmtipset.se - Disskutera film och läsa i forum. Roligast just nu är forumet om svenska översättningar av filmtitlar. Undervattningsbåt är veckans ord.
* Bäver (Castor fiber) - Gnagartänder, bäversvans, bygger dammar, fäller träd och har sin ytterdörr under vatten. Det ultimata djuret. Borde dyrkas eller i alla fall sluta jagas.
* Pikmin 2 - Morötter som dödar insekter och gräver fram tejprullar. Humor
Börja med detta, jag utökar senare för en lättare övergångsperiod för er.
Dagens bild: Kaffe visar huggtänderna
Dagens låt: One night in Bangkok - Murray Head
Idag har jag inte tänkt kliva upp innan lunchdags, jag har parkerat mig djupt nergrävd mellan täcken och julklappskuddar med Ps nya älskling. En mycket söt liten vit MacBook. Den kombinerad med min nya fina julklapp lilla blå med numera tillhörande radio gör mig till en god kandidat för liggsår. Det är nästan synd att det är nyårsafton idag, denna dag då obligatoriskt festande råder. Säga vad man vill om Apple men de är riktigt bra på att göra fina små pryttlar som jag inte längre vill leva utan.
