Buss på!

Jag har funderat en del på bussresenärer på sista tiden. Hur kommer det sig att det finns så många oskriva regler om bussåkande? Ska det inte bara vara så lätt att man stiger på bussen och sedan går av vid sin egen hållplats? Nej, absolut inte!

Allt börjar redan vid hållplatsen, man får inte stå för nära de andra som står där, det är absolut förbjudet att störa, men det finns ju vissa som har missförstått och röker eller pratar högt i mobilen brevid andra. Dessa socialt missanpassade människor blir genast bestraffade med suckar och arga blängar i ryggen. Men rökning och mobiler är ingenting emot människor som försöker att prata med de andra väntarna, visst går det bra att undra vad klockan är eller om bussen redan gått, det är nästan välkommet då de som står vid hållplatsen gärna vill känna sig duktiga och hjälpsamma eller lite bättre än oss som frågar som inte har vett nog att skaffa en vettig klocka eller busstidtabell. Men om någon skulle börja en annorlunda konversation utan att det skett en frontalkrock mitt framför busskuren (olyckor är roligt att titta på och kommentera med främlingar) så borde vederbörande omedelbart läggas in på psykhem innan han/hon går bersärk på Åhléns med en skruvmejsel.

Sen när bussen kommer ska resenärerna mycket diskret tränga sig först i klumpen av folk som alla samtidigt försöker trycka sig in i bussen. Här kan barn och stora väskor alternativt kassar vara ett bra hjälpmedel som man av en slump råkar hålla ivägen för de bakom så att de inte kan komma fram utan att gå rakt in i dessa hinder och gör de detta så stör de faktiskt någon och det får man ju inte göra. Sen sätter sig alla längst in på varsitt säte så att man slipper sitta brevid någon, är man riktigt fräck så kan man lägga sin väska på sitsen brevid eller sätta sig ytterst på platsen så att det finns en inre plats ledig som ingen kommer åt. Men dessa får till och med arga blickar i direkt ögonkontakt så de brukar backa i sin djärvhet och smyga in till fönsterplatsen efter en hållplats eller två.

När alla tvåsitsplatser är upptagna av en person vid varje börjar nästa ångestmoment, den inre monologen om vem man vill sitta brevid, "nej, nej inte hon.", "hoppas den där alkisgubben inte sätter sig brevid mig.", "nej inte tanten med kassarna" och "hoppas inte den där fjortisen sätter sig här" och så vidare tills man upptäcker att ingen satt sig brevid just mig och det till och med står folk upp i bussen, då byts monologen till ett självosäkert jämmrande " Varför sitter ingen brevid mig? Är det för att jag är tjock?" "Ser jag arg eller elak ut?" "Har jag spillt något på mig?"

Vid den omvända situationen när man själv ska sätta sig brevid någon far tankar som runt i huvudet i stil med "Nej inte där", "hon ser så sur ut", "Nej inte han han är säkert kriminell och kommer sno min mobiltelefon" sen när man väl sätter sig ned så sitter man på en skinka mycket obekvämt och håller åt sig armarna så man inte nuddar och stör den som satte sig på platsen först.

När man ska stiga av drabbas man av nästa stressmoment, är det plingat?, kommer personen brevid mig flytta på sig?, hinner jag av fast än det är så mycket folk i bussen?, har jag tappat en vante under sätet? Inte konstigt att man är trött när man kommer fram till jobbet. Det är inte den tidiga morgonen utan bussen som drar musten ur en.

Det är möjligt att det endast är jag som drabbas av denna bussångest och det är min sjuka hjärna som tror att alla tänker så här. Men nu har jag i alla fall erkänt mina bussnojor och det brukar väl anses som det första steget...eller?

Dagens bild: En grön fin buss
Dagens låt: Losing my religion - R.E.M.