Jag och mina briljanta idéer! Del II

Jag måste bara visa min senaste uppfinning. Det är inget revolutionerande eller något som jag är först med, det kanske helt enkelt är så att jag är lite mer efter än alla andra. Never the less, här kommer idén som slog mig själv med häpnad.

Alla mina stövlar i garderoben står med vikta skaft eftersom jag aldrig kommer mig för att köpa sådana där stoppa-in-i-skaftet-mojar för dyra pengar. Istället gör jag en mental minnesanteckning att jag BORDE göra det och ställer tillbaka stövlarna längst inne i garderoben, men inte idag. Idag gjorde jag något åt det. Nämnligen detta:

+

=

Reklam och telefonkatalog hoprullade kan bli skafthållare (heter det så?). Vilken grej!
Det funkade även med Uppsalatidningen, kollegieblock och Ergo. Kostade mig inte en krona och eftersom jag plockade dem ur papperskorgen så blir det ju en miljövänlighetsaspekt på det hela. Inte illa.

Sköna lördag

Slappandet fortsätter i det Ekberg-Erikssonska residenset. Eftersom jag inte behövde jobba idag gick ingen av oss upp ur sängen innan tolv. Väldigt skönt även om jag gärna jobbat in lite pengar. Cash is king.

Sen blev det traditionsenlig helgstädning och tvätt och nu gör vi detta: glass

kaffe

och Super Mario Galaxy på Wii

Känner jag oss rätt blir vi kvar här hela kvällen.

Men imorgon blir det desto mer, fika med päronen, plugg och förberedande av seminarieuppgift. Du borde också börja snart Elin-Pelin, om du inte redan gjort det ;)

Trött

Jag är helt slut ikväll. Orkar inte göra mer än det här:

Återkommer när jag piggnat till. Ska försöka komma på något att skriva bara.

God natt.

Pst...

Ifall det var någon som inte fattade att förra inlägget var ett skämt med fotomontage vill jag bara säga:

"Det förra inlägget var ett skämt med fotomontage."

/Sara

Världens bästa Karlsson?

Det här är Mari Karlsson.

Hon går samma program som jag och det är med henne och Elin som jag spenderar den mesta av tiden i skolan. Mari är en underbar person med många goda kvalitéer och några mindre trevliga. Hon kastade till exempel sitt päronskrutt i min kaffekopp tidigare i veckan.

Men den mest otrevliga med henne är att jag börjar misstänka att hon är inbillningssjuk. Jag tror nämligen att hon hittat på hennes pojkvän Jonny.

Trots att jag och Elin känt henne i 1,5 år har vi aldrig fått titta på den där så kallade pojkvännen. Den enda förklaringen måste vara att hon hittat på honom.
Hon har minsann fått träffa min Pontus,

och Elins Micke.


Jag och Elin har legat på henne om det här en hel del på sista tiden, så nu i veckan bestämde vi äntligen att jag och Elin skulle få komma hem till hennes och Jonnys(?) lägenhet och fika på fredag (när Jonny skulle vara hemma!). Men vad hände idag? Fikat blev inställt! Coincidence? I think not!

Det börjar verkligen kännas som att hon mörkar något. Så frågorna är:
Finns Jonny? Om han finns, varför är han så hemlig? Är det rent av han som inte vill träffa oss?

Jag återkommer när jag grävt mer i detta mysterium.

Idag är det dagen. Inte dagen D utan dagen 3. Tre år sedan Pontus och jag förlovade oss. Denna dag såsom den första firas till min stora frustration utan förlovningsring.

Jag rotade igenom smyckeskrinet efter en stand-in ring att ha idag, men ingen kändes särskilt...rätt.

Vi kan väl konstatera att mina andra ringar utöver förlovningsringen inte är direkt, klassiska och diskreta utan mer åt det skrikiga hållet.


Ja ja. Grattis oss i alla fall.

Husmorsryck

Ja, alltid är det nåt. Och idag är det ett ryck av husmoderlighet. Det händer ibland. Idag hände det i form av middag och bröd.

Ofta äts det köttbullar eller köttfärssås hemma hos oss, men idag blev det panerad fisk med egenmosat potaismos till middag. Att panera fisk har varit lite av min och pappas grej (strömmingsfrosseri framför Skrot-Nisse när Tove och mamma rest bort) så jag är lite av ett paneringsproffs nu för tiden.

En sån här

kan med lite extra energi i köket bli så här fin.

Dessutom var det gott.

Men inte nöjde vi oss med det inte. Vi bakade bröd också, även det inspirerat av pappan. Råsunda special.

En ynklig liten deg

jäste sig så här stor under 2 timmar

sen formades den till en limpa som fick jäsa ytterligare 20 minuter

limpan blev dock för stor för plåten så vi styckade en brutalt till två mindre limpor

så här fina blev de

och jättegoda. Nu blir det kvällsmacka!

Natti natti.

Ica MAXI har verkligen allt man kan tänka sig. Igår åkte vi dit för att kvittera ut en gratisglass och vad hittade jag då månntro? Jo det ska jag tala om...mysbyxor för 79 pix. Så ful modell att jag nästan skäms över att ha dem på mig men ack så sköna.

Anledningen till att jag impulsköper fulbyxor på MAXI att mina gamla mysbrallor är så slitna i linningen att jag har lyckats troschocka Pontus ett antal gånger här hemma. Blotta tanken på att gå till tvättstugan i dem är svindlande.

Så nu har jag flyttat in i MAXI-brallan och kommer inte flytta ut förrän Pontus hotar med våld.



Sorry älskling nu är det slut på en kjolprydd uppklädd flickvän. Det här är din framtid:

HAHAHAHA

Jag dör.

Jag saknar min ring!

Alltså min förlovningsring och inte min läppring (den är det fortfarande skönt att slippa). Jag och Pontus lämnade in våra förlovningsringar för förminskning och lilla diamantringen för förstoring hos en guldsmed idag.

Sedan dess har jag fått ett flertal korta panikattacker över att jag tappat ringen, så nu har jag satt på en substitutring för att pacificera mig själv. Fast på långfingret för att alla mina ringar har blivit för stora. Det är så jävla typiskt att det enda ställe på kroppen som minskar istället för ökar är fingrarna. Varför inte magen?

Jag och mina briljanta idéer!

Vi hade mikroskoperingslabb idag. Det gick i stora drag ut på att titta på mogna och omogna röda och vita blodkroppar. Jag hade lite problem med ett cellstadium hos de vita blodkropparna och det tog ett tag innan jag hittade rätt cell. Men jag lyckades trots allt. Detta frambringade ett sådant glädjerus att jag inte ville vrida bort från den i mikroskopet nu när jag ÄNTLIGEN hittat den.

Jag fick en snilleblixt. Jag kunde ju ta kort på den med mobilen genom okularet på mikroskopet! Jag framlade min teori till Elin och Mari och det tog tvärstopp. Jag blev hånad, utskrattad och förnedrad å det grövsta (eller egentligen kanske det mest sa att det inte skulle gå och jag var knäpp, men är man "tragedy queen" så är man.). Stolt som jag ändå är prövade jag i alla fall och VOILÀ!

Alla blev stumma av häpnad och ångrade genast sin misstro. Elin blev till och med så till sig att hon tog sig för det här

Där fick ni en kort sammanfattning på min briljans och min ödmjukhet.

Ps. Den jobbiga cellen är den stora relativt mörka blå-lila i mitten

Nu är den borta.

Den sista kvarlevan från min tid som svart och taggig tonåring.

Jag pratar om min läppring. I sju år satt den där i underläppen och blev snurrad och tuggad på, men i tisdags tyckte jag att det var nog och tog ut den för alltid. Jag har stört mig på den under det senaste halvåret och så var det med det. Snart är det bara tre små prickärr i ansiktet som vittnar om att jag en gång hade stort tuperat svart hår, piercingar i ansiktet, nitar och kedjor överallt, Undergroundkängor och nätstrumpbyxor året runt.

Nu blickar jag framåt istället och tänker på alla saker jag kan göra nu när piercingen är borta som att spela tvärflöjt obehindrat, äta utan att fastna med gaffeln (har hänt!) och framför allt använda läppstift. Jag kan nu om jag vill bli en parant dam med knallröda läppar, men vi får se hur det blir med den saken.

Konstigt nog är det bara Elin som märkt det och hon fick lite hjälp på traven...

Svunna tider

Vi har precis kommit hem från ett lunchbesök hos mor och far. På lunchbesök var även faster Berit och Roland, eller Bibbi och Rolle som de verkar heta nu för tiden(?). De var på väg hem till Örebro och stannade hos mamma och pappa för lite mat och trevligt sällskap. Med sig hade de en CD med inscannade brev som min farmor skrev till (ta ett djupt andetag, nu blir det krångligt!) min pappas kusins mamma, men de var inte systrar utan det borde varit hennes svägerska om jag inte helt snurrat in mig nu. Alla med än så länge?

I alla fall 62 inscannade brevsidor som min farmor skrivit på 40-talet och ett gruppfoto från min farfars brors 50-årskalas. Vilken skatt! Och vilken otroligt vacker farmor jag hade. Inte för att skryta om fantastiska gener, men hon är helt klart den tjusigaste på det fotot.

Så nu ska jag lite långsamt ta mig igenom breven och suga på den här karamellen länge.


De inringade är farmor Gertrud och farfar Holger. Faster Berit är det minsta barnet längst fram med mörk uppsyn.

Kul?

Jag skrattar mycket sällan åt stand-up, komediserier (eller filmer för den delen), roliga historier eller liknande kommersiellt roliga saker. Jag har väl helt enkelt en annan sorts humor än gemene man på gatan.

Men det här är helt fantastiskt roligt. När jag ser det här kan jag skratta tills jag får ont i magen, svårt att andas och inte längre ser något för jag gråter så mycket. Det är den rosa och den blåa enhörningen som gör det. Som South Park på knark



Det är antagligen fel på mig.

Det var det värsta!

Sitter hon och pluggar på en helt vanlig lördag?

Jojo mycket ska man se innan ögonen trillar ut..

Kaffekatten då?

Jag är medveten om att det mest är Krokus som får utrymme här fast än bloggen är döpt efter Kaffe. Men det hela har sin naturliga förklaring. En vanlig dag i Krokus liv kan se lite olika ut, han smyger runt, gör kelattacker, jagar boll, äter blommor, spanar från balkongen och skrapar i kattlådan.

En vanlig arbetsvecka i Kaffes liv ser ungefär ut så här:
Måndag - Ligger i mitt fluffiga täcke

Tisdag - Ligger i mitt fluffiga täcke

Onsdag - Ligger på mitt fluffiga täcke

Torsdag - Ligger på mitt fluffiga täcke

Fredag - Ger valen ett kok stryk och går och lägger sig på mitt fluffiga täcke igen.



Så det är helt enkelt inte så mycket att skriva om när det gäller Kaffe...fast när jag tänker
efter så kräktes han på fyra olika ställen igår, det var ju lite spektakulärt.

Förresten,

de numera ganska uttjatade tulpanerna har reducerats till detta:

Det är inte lätt att vara en blombukett i Krokus-land.

De är ju i alla fall fortfarande fina uppifrån.

Dumma google. Jag kommer inte in och kan titta på min blogg. Jag kan skriva inlägg men inte läsa dem. Morr morr morr!

Traditionella städdagen idag. Vi brukar egentligen ha den på söndagar men kände att idag var en bra dag så helgen blir fri.

Tvätta, dammsuga, handla, vattna blommor, städa akvariet och liknande uppgifter brukar stå på schemat och likaså idag. Men när jag skulle hänga upp tvätten visade den sig var extra omfångsrik så galgarna tog slut. I jakt på galgar råkade vi i bara farten göra en ordentlig garderobsrensning. Herregud så mycket kläder som ratades till myrornas förmån och jisses så skönt det känns med en luftig (nåja!) garderob.

I den bästa av världar hade detta varit det perfekta tillfället att sätta på sig spenderbyxorna, men jag ska för en gång skull försöka spara ihop lite pengar till något skoj framöver.


En hög kasserade kläder

Jag har en duktighetsdag idag. Jag skrev ju tidigare att jag under den här kursen skulle lägga ner extra energi och det försöker jag att göra.

Jag har suttit största delen av kvällen och renskrivit anteckningar och kompendium med herrarnas friåkning (konståkning såklart) i bakgrunden. När jag nyss bestämde mig för att sluta för kvällen möttes jag av denna syn:


Jag har skrivit så intensivt att jag gjort ett hål i min tumme! Hur bisarrt är inte det? Den där tummen brukar i vanliga fall vara lika rund och go som den här är:


Minnesanteckning till mig själv: Sluta tryck så hårt på pennan när du skriver, PUCKO!

Jag promenerade till och från föreläsningen idag. Det var helt enkelt det bästa alternativet nu när det är för halt för att cykla och för dyrt med bilen, så det blev till att ta apostlahästarna. Jag tog även med mig kameran utifall det fanns något tjusigt att dokumentera på vägen och det fanns det.

Först tyckte jag att allt var trist och dimmigt med en horribel Silent Hill-känsla.


Så började jag leta efter detaljer och hittade två kråkor längst uppe i ett träd.


Sen lyser ju nypon upp mycket bättre när det är grått.


Vid Kåbo hittade jag en liten grotta lagom stor för en tomte eller en My Little Pony att bo i.


Och tjuvtittar man i andras trädgårdar kan man hitta små överraskningar som stjärnor i buskar,


gamla kedjor


och marktäckare som trotsar snön.


När jag nästan var hemma i Flogsta igen så hängde det ett hjärta märkt med Kajsa i ett träd. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var fint eller sorgligt. Kanske både och.


Det sammanfattar min cirka två timmar långa promenad i gråslasket idag.

Idag hade vi venprovtagning och blodutstryk på schemat. På andra försöket lyckades jag tömma Elin på 3,6 ml blod. Dessvärre hade hon inte samma tur. Efter två försök gav hon upp med mig, bytte offer och lyckades. Även Linda prövade att sticka mig men inget hände. Jag har uppenbarligen inget blod i mina vener. Pinsamt. Jag går runt med känslan av att mina värdelösa blodådror har sänkt deras självförtroende. Det blir skämskudden ikväll.

Blodutstryket gick bättre, jag fick minsann fransar på mina. Det tackar jag Ewa och Anna för som i somras klämde ut ett femtiotal blodutstryk ur mig.

Nu sitter jag hemma framför herrarnas kortprogram i konståkning och tjatar på Pontus om att han borde klä sig mer i tights och glitter. Jag tror i och för sig att den kampanjen är dömd att misslyckas. Egentligen vill jag att han hemma ska tassa runt så här:

fast med lite mer glitter...

Apropå tulpanerna

Det är sällan vi har snittblommor hemma. Det är helt enkelt inte ekonomiskt i vårt hushåll. Inte för att blommorna kostar massor (vilket det i och för sig gör men man kan ju budgetera om det klämmer), utan för att snittblommor hemma hos oss blir kattmat innan knopparna ens slagit ut.

Bildbevis från Krokus senaste skrovmål följer nedan.

Tänkte bara tala om...

att tuplankuren fungerade. Pontus kan återigen äta normal mat. Det firade jag igår med att äta upp hans smörgåsrån.

Imorse tog det nästan en timme att ta sig från Flogsta till Glutenområdet med bil. Det var nog ett långsamhetsrekord. Jag som hatar att komma försent kom för första gången någonsin försent till en föreläsning. Med en hel KVART! Den här vintern är emot mig.


Sen snöade det slask när jag skulle hem...

Pontus kom på att vi nästan inte har några bilder med båda oss på, så det blev till att posera. Stativ och självutlösare. Jag har svårt att slappna av och vara "normal" på bild men vi fick i alla fall till en riktigt bra.

Et voila!

Jättemycket snö nu. Jag kanske gapade för stort.

Jag köpte tulpaner till Pontus idag. För att han ska krya på sig och för att han ska komma ihåg hur snäll jag är. Hoppas det funkar.

Ny kurs idag. Klinisk kemi. Jag kommer få plugga dubbelt så mycket till denna som till alla andra, bara för att jag har ett "försprång". Åhå jaja, det här kommer ta på krafterna.

Vad är det som går och går?

Idag är det Sara. Tre promenader på en söndag.

Bröderna Ekberg och deras syster Jannika tar med delar av deras "posse" (det vill säga Therese och jag) på bio ikväll. Fast egentligen är det nog Therese och jag som inte kan hålla oss från Twilight längre och vår förlängda familj som glatt (men oförstående över det maniska beteendet) hänger på. Skön avslutning på en pluggfri helg.

Och så vill jag tacka mamma och pappa för fikat, uppfostran, bytet av mina bajsblöjor, alla julklappar och födelsedagspresenter och allt annat medan jag har er uppmärksamhet. Tack!

Mamman och pappan

Här står jag och posar framför en lyktstolpe på väg till middagen igår. Mycket mörkt foto men med fantasi kan man nog få syn på mig.

Den som tog fotot är Pontus, min alfahane. Här stiligt uppklädd i slips och kostym.